I en del familjer har man mycket stroke, i en del, diabetes och i min egen familj och släkt har det förekommit mycket cancer av olika slag. Dock aldrig bröstcancer. Det jag inte visste är att av alla kvinnor som drabbas av bröstcancer, är det endast 10% som beror på ärftlighet. Resterande fall har man inte riktigt kommit fram till vad de beror på. Det finns studier som visar att dåligt med motion, socker och stress kan vara bidragande orsaker till bröstcancer och om jag minns rätt, varnades det faktiskt på p-piller-asken för över 30 år sedan, för ökad risk för bröstcancer. Hur galet är inte det att ge tonåringar något som faktiskt kan orsaka bröstcancer?! Förhoppningsvis är p-pillren bättre idag.
Jag går alltid på mammografi när jag blir kallad. Gör du?! Jag öppnar alltid mitt provsvar utan rädsla – oro för bröstcancer har aldrig funnits hos mig. Samma sak denna gång, för cirka två månader sedan. Öppnar kuvertet och läser att de måste komplettera med bilder och ultraljud, eventuellt även punktion (man tar ett prov på förändringen som skickas på analys).
Under säkert en minut såg jag för mitt inre hur jag fick cellgift, tappade håret, opererades och slutligen dog knall och fall… Sedan sansade jag mig och tänkte att det faktiskt inte behöver betyda att jag har bröstcancer. Men det gjorde det… Jag hade blivit den åttonde kvinnan.
Bilder och ultraljud visade på en liten förändring – då kunde det fortfarande vara en godartad sådan, för det är väl inte konstigt att kroppens celler förändras med åren? Dessutom känner jag flera som haft godartade förändringar. Optimismen flödade. Men provsvar visade till slut att det var en 14 mm liten tumör i mitt ena bröst som inte var godartad och var tvungen att opereras bort. Ja, det var liten, men man kunde inte veta hur aggressiv den var och ju yngre man är, desto mer aggressiv bröstcancer.
Jag fick operationstid bara tre veckor efter detta svar och det kändes som allt gick väldigt fort. Jag lyckades hålla oro och rädsla på en armlängds avstånd och jag är så oerhört tacksam för hur väl mentalt rustad det visar sig att jag är för sådant här. Tack vare yoga, Reiki och alla mina år som jag jobbat med klienter i Hypnoanalys med bland annat just oro, rädsla och ältande tankar, har jag byggt upp en otrolig förmåga att hantera oro på, ett för mig, riktigt bra sätt.
Förstå mig rätt, så klart det finns oro! Så klart det kändes surt! Självklart fick jag upprepa affirmationer om och om igen, men jag lyckades slå bort de ältande, helt värdelösa tankarna.
Måndag den 18 november opererades min tumör bort och rent röntgenmässigt är den borta, men nu skall patologen analysera cell för cell för att kunna avgöra att det inte finns fler cancerceller som lurar någonstans och för att se hur aggressiv den är. Detta prov tar upp till sex veckor att utföra, så det vet jag inte än.
Sedan har vi det andra provet, det som visar om cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Och detta har jag fått svar på: det har INTE spridit sig till lymfkörtlarna! Så det känns skönt att kunna avsluta denna information med lite glädje i alla fall! Och i ärlighetens namn kunde jag knappt sluta gråta av tacksamhet och lättnad när sköterskan ringde och meddelade detta! One down, så att säga.
Jag kan garantera att det kommer fler inlägg om bröstcancer vartefter. Det finns mycket att säga runtomkring det hela, som kanske kan vara till hjälp för andra. Så kolla in här någon gång ibland, så hoppas jag ha hunnit uppdatera med mer!
Men ni vet, hur mörkt det än ser ut, finns det alltid en ljusglimt i ena hörnet. Och jag vill avsluta detta inlägg med att citera Professor Dumbledore (från Harry Potter):
“Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.”