Bröstcancer del 2 – Präglingar

Du som läste mitt första inlägg om bröstcancer, noterade kanske att jag skrev att jag reagerade ganska starkt den första minuten när jag läst mitt brev från mammografin, att de behövde komplettera med fler bilder och ultraljud. Tankarna for iväg och jag såg mig själv tvingas gå igenom cellgiftbehandling med allt vad det innebär av illamående och förlora allt hår och så vidare.

Du som är bekant med bröstcancer vet att åtta av tio kvinnor överlever och att många drabbade inte alls får cellgift, utan klarar sig med strålning som efterbehandling. Hos 65%-75% av alla man upptäcker en tumör, har cancern inte heller spridit sig. Så möjligheten att kunna återgå och återuppta sitt liv, är väldigt god när det kommer till bröstcancer. Som en vän till mig uttryckte sig: ”om man tvunget måste få någon typ av cancer, är väl bröstcancer att föredra”. Till det hör att var åttonde kvinna drabbas av bröstcancer! Ja, du läste rätt; var åttonde! Så det är vanligt förekommande och kirurgerna på bröstenheten i Linköping har som enda uppgift att operera bröst, det utför inga andra operationer, så de är ju fantastiskt skickliga.

Men det betyder naturligtvis inte att bröstcancer är ofarligt som inte ska tas på allvar! Och det betyder inte att en operation är utan komplikationer och risker. För man vet ju faktiskt inte från början hur aggressiv tumören är och man vet ju faktiskt inte om man verkligen är en utav de som klarar sig med livet i behåll.

De flesta vuxna har nog varit i kontakt med cancer på något sätt och för min egen del blev jag enormt präglad av min mammas sjukdom och död. Hon fick Hodgkins lymfom när jag var 17 år och det förändrade hela vår värld. Sjukdomen var extrem och hon mådde så förfärligt dåligt och hon genomgick strålning, cellgift och troligtvis annan experimentell behandling. Jag vet inte säkert, då informationen till oss barn var rätt knapphändig. Under en lång period blev hon också personlighetsförändrad, vilket jag upplevde som oerhört känslomässigt jobbigt. Min snälla, trygga, vänliga mamma uppförde sig som någon annan. Jag trodde i all min naivitet att hon skulle överleva, men efter fem svåra år dog hon. Jag fick inte den sorg-bearbetning som jag hade behövt och under tio år kunde jag inte ens prata om henne utan att bli gråtmild.

Så allt detta präglande mig förstås och även om jag jobbar dagligen med klienters präglingar, sitter min upplevelse av mammas sjukdom så djupt, att jag som sagt kände döden flåsa mig i nacken, om så bara för en minut… Sedan sansade jag mig…

Det hör ju också till saken att min pappa dog i lungcancer år 2017, diagnosen fick han ett år innan och vi blev alla chockade över detta. Min pappa hade alltid sagt att han skulle leva tills han blev hundra år och det hade blivit en suggestion för oss båda, det vill säga, både han och jag trodde på det stenhårt. Så för oss var det helt otänkbart att han skulle dö inom snar framtid. Som väl var hade jag lärt mig av gamla misstag och var denna gång inte rädd för att tala med honom om döden och hur han själv kände inför att dö så snart. Vi brukade inte prata känslor, så jag skrev även ett brev till honom, där jag berättade vad han betytt och fortfarande betydde för mig. Men detta är en annan berättelse.

Så andemeningen med detta inlägg är att vi präglas alla av våra upplevelser och vår uppväxt, på gott och ont. Om det gör mest ont, vill jag trösta med att säga att det går att komma tillrätta med!

Jag avslutar med ett kinesiskt ordspråk:

”Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud – men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår”.