Så var det då dags för min efterbehandling och det blev, tack och lov, strålning. Det blev jag ju så klart tacksam för; slippa cellgifter. De hade sagt tre veckor först, men jag fick en extra vecka, då jag är under femtio år. Det har visat sig ge väldigt bra resultat att ge en extra vecka och de kallar det för ”boost” (kanske ett ord jag använder i helt andra sammanhang än cancerbehandling…). Då strålar de bara precis där tumören suttit. De första veckorna strålas annars hela bröstet.
Strålningen påverkar i princip bara själva området som man strålar, men det är vanligt med en överhängande trötthet. En sådan där trötthet som bara slår till, så man skulle vilja lägga sig ner och blunda direkt. De första veckorna klarade jag mig bra. Det var fint väder och tåg- och bussresorna till och från Linköping gick superbra. Tack Östgötatrafiken för det! Jag passade på att promenera så mkt som möjligt och även fast min ordinarie träning fick stryka på foten, fick jag in många steg i dagsljuset. Så tacksam för att snön och blåsten dröjde.
Till personalens förvåning, fick jag inga hudbesvär förrän långt in i behandlingen. Besvären kan vara torrhet, sveda osv. Jag ger mig själv Reiki varje dag normalt sett, så självklart fortsatte jag med det och kanske mer än vanligt, så jag är övertygad om att jag mådde så bra tack vare det. Reiki är fantastiskt! Och fantastisk var också personalen. Så goa, trevliga och lättsamma människor. Det var till och med vemodigt att säga farväl till dem! Hur galet är inte det?! När jag var klar med den tjugonde och sista strålningen, kom en av personalen in och sjöng fanfar. Så himla gulligt och hjärtevärmande. (Jag blev rörd och lite tjock i halsen och försökte dölja det så mycket som möjligt… 😊)
Så är det då dags för eftertanke. Jag funderade redan från början vad nu detta skulle vara bra för. Jag tyckte det var så otroligt onödigt att jag skulle få bröstcancer, eftersom jag har många klienter som verkligen behöver hjälp och uppmärksamhet och jag tänker att ”kan jag inte bara få vara frisk och hålla på med terapiarbetet!”. Nu när det är över känns det särskilt bra, bara för att nu handlar det inte om mig längre. Många klienter har varit oroliga och de ska inte behöva tänka på sin terapeuts hälsa och välgång. De kommer till mig för att vi ska fokusera på dem och nu är vi tillbaka där igen. Äntligen.
Men vad var det bra för då? Ja, det är inte säkert att det finns någon djupare mening med min bröstcancer, men det spelar inte så stor roll; jag kan ju dra lärdom av det ändå. En sak är att jag fick tydliga bevis för att jag, som själv hjälper andra med deras ångest, oro och stress, faktiskt klarade av en sådan påfrestning som bröstcancer ändå är. Jag klarade det utmärkt både fysiskt och känslomässigt, så om det nu var ett test, tror jag att jag fick rätt höga betyg. 😊 Check!
Sedan ska jag fundera över hur denna nya erfarenhet kan vara andra till hjälp och jag har några frön till idéer som ligger och gror.
Jag skrev att det kanske inte var någon högre mening med att jag fick bröstcancer och med tanke på att åtta av tio kvinnor får bröstcancer, är ju sannolikheten att man kommer undan, väldigt liten. De flesta kvinnor har dock inte så aggressiva tumörer, utan de växer sakta och upptäcks inte förrän långt upp i åren. Åtta av tio kvinnor alltså.
Så fort jag fick beskedet att jag hade en förändring i bröstet, innan vi visste att det var cancer, kände jag genast att jag ville förbättra min kost. Jag har redan ändrat den flera gånger under årens lopp, för att bli mer och mer hälsosam. Min tumör var dessutom hormonkänslig, vilket gör att jag nu utesluter allt med hormoner, vilket har gjort att jag bland annat har slutat med mjölkprodukter, åtminstone till 90%. Jag vill inte krångla till det för mycket för andra genom att bli ännu mer ”besvärlig” med min kost, så lite ost och smör några gånger i månaden gör inget, tycker jag. Läkarna skruvar på sig när jag frågar om mjölkprodukter, men jag fick rådet från en kvinna som jobbat med kost och cancerpatienter i över trettio år och jag slutade i princip helt dagen efter det samtalet. Även om det inte skulle påverka cancern, så tänker jag att jag kanske kan gå ner i vikt på kuppen. 😊 Jag får återkomma med facit i handen!
Och varför chansa? Vi har ju en fantastisk möjlighet att påverka vår hälsa genom bra matvanor, god sömn och motion och om inte bröstcancer är en ”väckarklocka” att börja se över sin livsstil när man är så pass ung, då lever man nog i förnekelse…
Och så var jag då färdig med mitt individuella ”test” för att gå direkt in i den globala kris som råder nu. Ur askan i elden… Då detta tydligen blir prövningens år, verkar det inte som om det är dags för mig att gå in i komfortläge. Än.
The show must go on…
Sköt om er!